Sagan som började med "det var en gång"...

Nu har inte jag bloggat på några dagar så jag ska uppdatera er lite snabbt om hur det har varit i helgen!

Under denna helgen har vi varit hemma hos min svärmor som vi brukar varannan helg, men eftersom det är sportlov också har vi varit här dubbelt så länge, vilket är jättemysigt!

Men under helgen har jag haft jättemycket med förvärkar, för mig kändes det jätteläskigt eftersom dom kommer tätare och tätare och vi är inte redo för att vår lilla skatt ska komma till världen än!

Ibland har dom varit men en timmes mellanrum men sen har dom fort ändrats till 15minuters mellanrum och i den stunden är det enda jag kan tänka "nej nu får ni sluta, ni får inte komma tätare än så än!" men dom har hittills inte kommit tätare än med 10minuters mellanrum..

Ibland gör dom jävligt ont också! verkligen så att man behöver ligga ner och bara lipa haha.. fast det har jag ju upplevt innan.

Sen var det en annan sak! Jag tror det var under fredagnatten så hade jag haft jättemycket med förvärkar, alltså sånna med 15minuters mellanrum och det var så att jag fruktade verkligen att det var dags men så var det inte.. hur som helst, min pojkvän ville försöka få mig att må bättre så han föreslog att vi skulle lägga oss ner i sängen med en laptop i knät och titta på en film för att jag skulle kunna slappna av och tänka på något annat.. det funkade delvis, jag kände inte lika mycket med värkar och tillsluts så släppte dom, thank god! men därefter började barnet röra på jättemycket, och då menar jag verkligen JÄTTEMYCKET. I flera veckor har inte jag kännt några rörelser under naveln eftersom barnet har ju fixerat sig med huvudet neråt för länge sen, men den natten.. satan vad den höll på asså. Såg ut som en alien som försökte ta sig ut från min mage och allting hände antingen direkt under naveln eller ännu längre ner! Kände rörelser hela vägen ner till blygdbenet, det var helt sjukt asså. Och sen, helt plötsligt kände jag hur huvudet åkte ännu längre ner i kanalen! Blev så förvirrad, "vad fan är det som händer?", det visste inte jag i alla fall. Det var verkligen som att någon tryckte ner barnet och jag fattade inte vad det var som hände..

Det jobbigaste med det är egentligen att jag träffar ju inte min barnmorska på flera dagar(över en vecka t.o.m) och jag vill kunna ta upp detta så fort som möjligt och att hon ska kunna få känna på magen, menmen, så kan det gå ibland.

Men nu ska inte jag skriva mer än så, utan njuta av min turkiska yoghurt med socker och grädde, Puss på er!